Vi är starkast när det skymmer, all den kraft som laget rymmer
Den här texten skrev jag fter att ha sett IFK Göteborg-AIK på Canal+. Den kom aldrig upp på aik.se, så jag lägger in den här.
Fast när man ser matcher på TV är det svårt att säga när skymningen faktiskt faller. Elbelysningen gör att övergången blir närmast omärklig.
AIK startade piggt och aggressivt de första tio minuterna i Götegorgsmatchen men sen tog IFK över och lyckades pressa oss tillbaka utan attt vi lyckades hindra dem. Det kändes lite virrigt i några perioder, men vi greps aldrig av panik eller förvirring utan försökte lugna ned spelet för att kunna börja vår vanliga speluppbyggnad utan att riktigt lyckas. Det kändes som om Göteborg var väl förberedda och inlästa på vårt spel. Framför allt hade de bra koll på Mats Rubarth och Wilton Figueiredo vilket hämmade oss rejält.
Ledningsmålet i den 27:e minuten var logiskt och i halvtid kändes det nästan som en lättnad att det underläget inte var större. Tacka Stefan Selakovic för det!
När vi startade den andra halvleken med större säkerhet i passningsspelet och kontrollerat anfallsspel var det en positiv överraskning. Göteborg föreföll tro att matchen var avgjord och tappade större delen av sin tidigare aggressivitet och gjorde klart fler felbedömningar än tidigare.
Matchbilden blev under i stort sett hela halvleken den omvända mot under den första. AIK styrde spelet och behöll initiativet och motståndarna skapade få riktigt bra avslut.
Det kanske mest glädjande med matchen var att inte ens när vi bytt in tre debutanter ändrades vårt spel eller spelsätt. Det finns en förbluffande trygghet och kontinuitet i dagens trupp. Och visst var det roligt att se den inte särskilt reslige Daniel Mendes komma högst vid hörnan som gav kvittering.
Nebojsa Novakovic har ju sagt att vi har den trupp som ska bli riktigt bra om 2-3 år. Och visst känns det trovärdigt. Inte så konstigt kanske, men desto märkligare att det funkar så bra redan nu! Efter alla byten hade vi tre spelare på plan från förra årets trupp.OK, Jimmy Tamandi anslöt sig till höstsäsongen men då med en begränsad speltid. Imponerande!
Det var återigen en samlad laginsats som gav en poäng. Kenny Pavey gjorde en riktigt bra insats på den ovana backplatsen, när han ersatte vår hittills genomgående jämnaste försvarare, Markus Jonsson. Både Mattias Moström och Mats Rubarth hade en del problem i första halvlek. De hade svårt att hitta luckor och motmedel mot Göteborgs taktik. Dulee Johnson fortsätter att imponera på Derek Boatengs position. Derek skulle förmodligen vara den första att applådera honom.
Daniel Tjernström spelar enligt min uppfattning en stor roll för lagets comebacksuccé. Han har en arbetskapacitet som är nästan osannolik och trots hans påstådda osnabbhet lyckas han nästan alltid hinna ikapp när han förlorar en duell på mitten. Han är också den som så gott som alltid är med både i det offensiva och defensiva spelet. Visserligen är han inte alltid den som syns mest, men det är trots allt viktigare att göra något än att synas. Han är den typ av spelare man inte gärna vill ha emot sig men gärna med sig.
Wilton Figueiredo skapar mycket, men försvinner också en del periodvis, men det han gör skapar möjligheter, som kommer att ge poäng under hösten även om man ibland önskar att han släpper bollen lite tidigare i anfallsspelet.
Sen kan man alltid önska att det ska släppa för Bernt Hulsker i avsluten. Han är tung och tuff att möta och skapar tid och utrymme för medspelare, men det känns som att det finns mer att ta av hos honom.
De tre debutanterna skötte sig bra, men fick varken tid eller möjlighet att skapa ett bestående intryck, men det kommer!
Bappe
