Väsbyförlust mot Sirius
Det var annars en match, där Väsby hade något fler klara chanser, men där Sirius klarade pressen bra och tog tre viktiga poäng.
Matchen bestod mer av kamp och vilja än skönspel. Dessutom verkade spelarna ha problem på det synbart ganska sliriga underlaget.
Det var den gamle AIK-bekantingen Ante Eriksson som gjorde det enda målet i den första halvleken. Tre minuter in i den andra halvleken kvitterade Väsby. Vem som gjorde det? Thorsten, förstås, dvs Mikael Thorstensson. Resultatet kändes tämligen rättvist. Ante Eriksson gick av efter en dryg timmes spel p gr a problem med baksidan på en låret. Han har haft problem med det i bägge låren under säsongen. In kom i stället en annan exAIK-are, Danile Hoch. Och det var också han som skulle göra matchens sista mål efter drygt 80 minuter.
Det var som sagt inget stort spel denna kyliga och småregniga kväll. Priset till matchens lirare gick till Thorsten i hemmalaget och till Mani Tourang i Sirius. Mani, också en "gammal" svartgul spelare var riktigt bra och aktiv hela matchen och förtjänade priset. I Väsby måste Martin Mutumba varit en svår konkurrent. Han spelade mycket bra och skärpt tills han mot slutet fick byta efter en tuff tackling.
Av de totalt 25 aktörerna i matchen var det 11 som har ett AIK-förflutet. Flertalet av dem skulle inte kännas fel att ha i truppen nu heller!
Elvan: Nicke Westberg - Peter Motas, Mani Tourang, Gabbe Petrovic, Pierre Gallo - Ante Eriksson, Viktor Lundberg, Adde Catovic, Martin Mutumba - Thorsten, Daniel Hoch.
Försvaret ser kanske inte helt kassaskåpssäkert ut, men det skulle säkert ge ett offensivt tryck. Hade Väsby bytt in Sotte Papagiannopoulos och Chrille Eriksson hade det stärkt den fiktiva defensiven!
Hemmapubliken var självklart besviken efter den lite snöpliga förlusten men de 435 åskådarna kan säkert bli några till om vädergudarna sköter sig i de två kvarvarande hemmamatcherna.
Derbyt var länge en fröjd - sen gick det fel
Det började bra med ett snabbt ledningsmål av Daniel Mendes. Djurgåren verkade lite chockade och deras spel blev lite krampaktigt under nästan hela den första halvleken. Vi hade några hyfsade möjligheter att göra ytterligare något mål, men avsluten fortsätter att stämma märkligt illa. Kanske beror det på att viljan är så stark att den övergår i frustration.
Den andra halvleken blev dessbättre ingen kopia av det förra derbyt. Vi fortsatte med samma varierade och följsamma spel även efter pausen och fick också till några halvchanser. Mendes var bara någon decimeter ifrån ett andra mål, men ettmålsförbannelsen ligger kvar över oss. När så Kenny Pavey får bollen på handen i straffområdet kändes det kört, speciellt som det gav honom ett andra gult kort och därmed utvisning. Det var en tuff kampvilja, som räddade en poäng till slut.
Det roligaste i matchen var nog att kantspelet fungerade på bägge kanterna under matchen och att det inte blev det lästa spel med för många spelare på samma linje i bredd som ofta i tidigare matcher. Ett fall framåt, som vi förhoppningsvis tar med oss till kommande matcher. Likaså känns det ganska skönt att vi klarar byten utan att tappa organisationen, oavsett vilka vi byter in. Hittills har vi använt oss av 21 spelare under de första 7 matcherna. Det är en hög siffra, men säger mer om den bredd vi faktiskt har i truppen och som lär bli en styrka under de matchtäta serieperioderna. Sen kan man ju dessutom hoppas att den tjugoandra, Gabi Özkan, snart är klar för spel!
Nisse Johansson fick pris till matchens lirare. Jag tycker faktiskt att han denna kväll bara var näst bästa mittback i Gnaget! Per Karlsoon var snudd på felfri och gjorde ett par spektakulära brytningar i kritiska lägen.
Kenny Paveys spel som högerback var också ett stort och glädjande utropstecken. Liksom Jorge Anchéns seriedebut. Synd bara att han drog på sig det helt onödiga första gula kortet!
Fortfarande förstår jag inte tanken med att flytta ut Daniel Tjernström på kanten. Vi tappar då det som är hans största styrka: möjligheten att riva, slita och störa motståndarna över hela planen. Han fär inte den tid och den överblick, som han behöver. Dessutom tycker jag att Jorge Ortiz och Dulee Johnson blir en för mycket av samma spelartyp. Det slitochsläpspel som Tjerna behärskar så väl, är inte naturligt för någon av dem.
Som helhet var matchen ett stort steg framåt jämfört med de föregående matcherna. Viljan och förmågan finns. Nu ska väl självförtroendet också komma och känslan att vi kan både föra och vinna matcher. Fast - vi måste ju göra mål, förstås. Stilpoäng syns inte i
serietabellen!
Damerna slog Linköping i en härlig match!
Linköping kom som serietvåa till Skytteholm, två poäng efter Umeå men med en match mindre spelad.
Efter matchen var de fortfarande tvåa i serien och troligen spelade de svartgula hem guldet till Umeå.
Det syntes att Linköping är ett topplag. De spelar bra fotboll och håller ett högt tempo. Men det gör AIK också och den här kvällen mer än någonsin!
Linköping ägde mer boll under den första halvleken men hade svårt att skapa chanser och när de lyckades var Sofia lundgren där och tog bollen.
Annars inledde AIK starkt de första 10 minuterna. Lisa deVanna slog efter drygt 10 minuter ett fint inlägg som nickades vidare av två AIK-are men Hedvig Lindahl i Umemålet klarade.
Det skulle dock bli ettt mål i den första halvleken. Efter drygt 27 spelade minuter fick nyblivne landslagsspelaren Lollo Fors bollen 20-talet meter från mål och drog till direkt, ett stenhårt skott som Lindahl var chanslös på och bara kunde se bollen gå in strax under ribban.
Sex minuter senare jobbade Lisa sig fri men bollen gick ett par decimeter utanför stolpen. Efter 41 minuter skapade Linköping ett målläge, men avslutet blev alltför tamt.
Hemmaledning i halvtid och den var inte orättvis.
Den andra halvleken fick en flygande start. Lisa deVanna skapade en ny målchans men bollen rensades ut på planen och hamnade hos Frida Höglund, som slog till från ungefär 30 meter! Klockren och stenhård träff och årets kanske snyggaste mål - 2-0.
Lisa gav inte upp, hon skapade totalt fyra riktiga frilägen under matchen men blev mållös. Nu är å andra sidan Lisa inte bara en målgörare, hon är också suverän på att hålla bollen och när hon inte hittar egna skottlägen serva medspelarna.
Efter en knapp timmes spel var Lisa nära. Målvakten lyckades tippa undan bollen men inte bättre än att Emma Lundh kunde få bollen över mållinjen. Några fler hemmamål skulle det inte bli, även om LIsa var nära ytterligare en gång.
Det kändes som om vi hade matchen under full kontroll, i alla fall tills det var en 10-12 minuter kvar av ordinarie speltid. Då började det synas att det fanns många trötta svartgula ben på planen. Vi gjorde våra tre byten men det såg tungt ut.
Med mindre än åtta minuter kvar av matchen kom så en reducering för gästerna. och sedan, med mindre än två minuter kvar av ordinarie tid ännu en reducering. 3-0 hade blivit 3-2 och det kändes lite oroligt. Två minuters tillägg räckte inte. AIK kämpade med en otrolig frenesi trots tröttheten och matchen slutade fullt rättvist 3-2.
1195 åskådare på Skytttan njöt av tre poäng och årets kanske hittills bästa AIK-spel! För att inte tala om två suveräna praktmål!
Hela laget gjorde en lysande insats matchen igenom. Åttio minuters läckert spel följt av tolv minuters helhjärtad kamp. Grattis tjejer!
AIK:s damlag är ett riktigt bra lag och har dessutom några spektakulära spelare, som ger laget en extra spets.
Vi ligger fortfarande fyra i serien men bara en poäng efter trean LdB Malmö. Kanske kan vi avancera en placering men sämre än fyra kan vi inte bli.
Tomi Maanoja såg, som ensam från herrlaget (?) matchen och såg ut att trivas. Fast det var vi många som gjorde!
Bappe Bjuggren
På väg mot 2009...
.. eller hur man nu ska tolka matchen mot IFK Göteborg. Egentligen gäller väl den funderingen för bägge lagen. Göteborg ligger bättre till i serietabellen, men är å andra sidan regerande svenska mästare.
Ingen tode förneka att säsongen så här långt har gett en samre utdelning än vad både vi och Blåvitt förväntat oss.
Söndagens match var väl, spelmässigt, ett litet fall framåt för bägge lagen och jämfört med många andra allsvenska matcher man sett i år, var den en riktigt hygglig kvallitet.
Nu lämnar jag Göteborg och försöker tyda det jag tyckte mig kunna läsa ut i söndagsmatchen.
Tomi Maanoja torde ha tagit den röll som förstemålvakt, som han uttryckligen sagt sig sikta på. Han är ung och det syns ibland, när han blir lite för snabb och ivrig i sina reaktioner. Ändå känns han både tryggare och stabilare än våra två övriga allsvenska målvakter under säsongen. Det såg ut som om försvaret i övrigt också har den känslan eftersom de i mycket högre grad tordes lämna över straffområdet till Tomis självklara dominans. Bågge mittbackarna var vid några tillfällen högre upp samtidigt än jag kan minnas från tidigare matcher i år. Det fungerade utmärkt.
Det mest överraskande var annars att bägge u21-spelarna, ställdes utanför startelvan. Ja, Pierre Bengtsson satt inte ens på bänken. Å andra sidan har bägge tidigare under året visat att de håller en hög klass och klarar spel på allsvensk toppnivå.
Patrik Bojent fick en nästan katastrofal start i matchen med tre svåra missar/felbedömningar de första 10-12 minuterna. Dessbättre tog han tag i nerverna(?) och spelet och blev stabilare under matchens gång. Pierre Bengtsson känns ändå som ett säkrare och mer utvecklingsbart alternativ.
Walid Atta blev väl matchens överraskning och trots Kenny Paveys insats och kampvilja, var Walid för mig planens gigant i denna match. Stark i brytningarna, bar passningar och en teknik och elegans, som få mittbackar har. Sen kan jag ändå tycka att honom borde vi använda på det defensiva mittfältet i stället! Det borde ge honom fler tillfällen att använda också sin konstruktiva talang och sida.2009, kanske?
Kul att se Markus Jonsson tillbaks på allvar, nästan i den form han var före den olyckssaliga Sydamerikaturnén med blågult.
Det gjorde ont, när Bojam Djordjic fick bryta matchen efter en kvart och änu värre när man fick veta hur illa det var. Avsliten hälsena! Välkommen tillbaka nästa år Bojan, men ta det försiktigt under konvalescensen.
Pavey utsågs till matchens lirare och med hans energi coh kampvilja, känns det aldrig helt fel.
Mats Rubarth var pigg och spelsugen under den första halvlekn, lite för ivrig ibland. Man undrar om detta inte blir sista säsongen i allsvemskan för honom, liksom kanske för hans gamla vapenbroder från Örebrotiden, Daniel Tjernström. Fast kanske kan en lång mörk vinter få dem att längta till Råsunda framåt senvintern.
Kevin Walker får mer och mer speltid och gör det bra. Även han blir ibland lite för ivrig och gör en och annan väl snabb bedömning. Men visst är det en kvalitetsspelare på gång.
Vi var många som gladdes över Gabi Özkans återkomst. Han bjöd också på både tempo, spelglädje och förmåga. Hoppas nu bara att hans tunga skadeperiod är över för gott!
Ivan Obolo och Miran Burgic på topp. Ja, i en kvart alltså. Efter Bojans skada fick Obolo gå ner på mittfältet igen och gjorde det, som vanligt, bra. Jag tycker det är tveksamt om vi, denna säsong, har råd att ha honom på topp. Det finns inte riktigt någon annan med samma totala överblick som Obolo, vilket höjer vårt mittfält en nivå, när han dra tillbaka.
Miran Burgic har inte turen med sig vid avsluten, men börjar alltmer likna Miran före skadan och nästa år bör ta en gjuten plats i startelvan.
CH Jagne är snabb och svårbevakad. Ibland lite för snabb både för sig själv och medspelare men tiden talar för honom.
Daniel Mendes kom in sista kvarten och hade så när blivit delaktig i ett segermål. Många klagar på Mendes och glömmer att han väl är vår effektivaste målgörare sett till mål per speltid.
Det var länge sen vi fram till sista kvarten hade en startelva med bara en spelare från Syd-Amerika, dessutom egentligen den enda utan nordisk anknytning eller lång hemvist.
Om söndagens startelva var ett försök till framtidsscenario eller tillfälligheter vet jag inte, men efter matchen kändes 2009 närmare och mer välkommet än före densamma.
Bappe Bjuggren
