Bappes svartgula blogg

Det började bra med ett snabbt ledningsmål av Daniel Mendes. Djurgåren verkade lite chockade och deras spel blev lite krampaktigt under nästan hela den första halvleken. Vi hade några hyfsade möjligheter att göra ytterligare något mål, men avsluten fortsätter att stämma märkligt illa. Kanske beror det på att viljan är så stark att den övergår i frustration.

Den andra halvleken blev dessbättre ingen kopia av det förra derbyt. Vi fortsatte med samma varierade och följsamma spel även efter pausen och fick också till några halvchanser. Mendes var bara någon decimeter ifrån ett andra mål, men ettmålsförbannelsen ligger kvar över oss. När så Kenny Pavey får bollen på handen i straffområdet kändes det kört, speciellt som det gav honom ett andra gult kort och därmed utvisning. Det var en tuff kampvilja, som räddade en poäng till slut.

Det roligaste i matchen var nog att kantspelet fungerade på bägge kanterna under matchen och att det inte blev det lästa spel med för många spelare på samma linje i bredd som ofta i tidigare matcher. Ett fall framåt, som vi förhoppningsvis tar med oss till kommande matcher. Likaså känns det ganska skönt att vi klarar byten utan att tappa organisationen, oavsett vilka vi byter in. Hittills har vi använt oss av 21 spelare under de första 7 matcherna. Det är en hög siffra, men säger mer om den bredd vi faktiskt har i truppen och som lär bli en styrka under de matchtäta serieperioderna. Sen kan man ju dessutom hoppas att den tjugoandra, Gabi Özkan, snart är klar för spel!

Nisse Johansson fick pris till matchens lirare. Jag tycker faktiskt att han denna kväll bara var näst bästa mittback i Gnaget! Per Karlsoon var snudd på felfri och gjorde ett par spektakulära brytningar i kritiska lägen.

Kenny Paveys spel som högerback var också ett stort och glädjande utropstecken. Liksom Jorge Anchéns seriedebut. Synd bara att han drog på sig det helt onödiga första gula kortet!

Fortfarande förstår jag inte tanken med att flytta ut Daniel Tjernström på kanten. Vi tappar då det som är hans största styrka: möjligheten att riva, slita och störa motståndarna över hela planen. Han fär inte den tid och den överblick, som han behöver. Dessutom tycker jag att Jorge Ortiz och Dulee Johnson blir en för mycket av samma spelartyp. Det slitochsläpspel som Tjerna behärskar så väl, är inte naturligt för någon av dem.

Som helhet var matchen ett stort steg framåt jämfört med de föregående matcherna. Viljan och förmågan finns. Nu ska väl självförtroendet också komma och känslan att vi kan både föra och vinna matcher. Fast - vi måste ju göra mål, förstås. Stilpoäng syns inte i

serietabellen!