En legendar lägger av - Henrik Lorendahl
Den här avskedsintervjun gjorde jag med Henke i somras. Kanske blev den för lång - den har inte kommit upp på hemsidan, men Henke är värd att både minnas och lyssna till, så här är den
Henrik Lorendahl har en lång innnebandybakgrund. Karriären startade i Grimsta AIK/Väsby IF och gick sedan via Järfälla IBK, Fornudden IB till AIK, dit han anlände inför säsongen 2000/-01. Där har han stannat och blivit en klippa utom under säsongen 06/07, när han gjorde en sejour i Grasshoppers Club Zürich.
Han har vunnit allt som finns att vinna, ja, så när som på Ligacupen som ju spelades för första gången den gångna säsongen.
Henke har intervjuats ett antal gånger, har varit matchens profil regelbundet och alltid varit ett oerhört tacksamt intervjuobjekt. Öppen. tydlig och orädd, är alltid intensiv och har både humor och självinsikt. Möjligen har han en tendens att underskatta sig själv och sin betydelse för laget. På planen kan han verka förledande cool, men när man pratar med honom är det intensiteten och den absoluta koncentrationen man minns. Han ställer också gärna upp för en tack- och avskedsintervju, när vi lyckats hitta en tid då bägge kan.
Första frågan blir naturligtvis, när bestämde du dig för att "nu är det nog".
- Det var ganska tidigt... i december hade jag ett avstämningssamtal med Lasse (Granqvist) och då tog jag upp det, fast egentligen bestämde jag mig den dag jag visste att vi skulle få vårt andra barn. Då kände jag att nu är det dags för famlijen att inte hela tiden få stå tillbaka... man vill ju inte hela tiden spela på lånad tid liksom, det är ju så det är. Det är ju så i Innebandyn, som ju inte är ett heltidsjobb, annat får stå tillbaka. Men nu har det varit så länge nog. Ville, vär äldsta, är så pass stor nu, så det skulle kunna gå, men det är de två första åren som är tyngst och mest bundna och nu ska jag kunna delta mer. Dessutom bytte jag jobb, när vi kom tillbaka från Schweiz, jag gick från teknik till sälj och för mig var det ett stort steg att ta och det kräver också sin tid. som jag ju inte alltid haft.
- Fast det ska ju sägas, att innebandyn är inte något jag ångrar, inte ett dugg, så när som familjen är det det bästa som hänt mig, helt klart.
Ingen nedvarvning på lägre nivå då?
- Njaaa... vi har snackat lite om det och varit på gång ute i Väsby då... med en massa kompisar jag spelat med under åren, men det funkade inte riktigt... vi blev för få helt enkelt... det kostar ju lite att starta ett lag... både tid och pengar. Däremot kommer jag nog att träna lite under försäsongen.. för konditionen och hälsan då... med AIK och kanske Grimsta AIK, som avtåndsmässigt passar bra (Henke har kontoret i Sundbyberg)... i alla fall fram till augusti/september, då vi väntar nästa barn... fast träna kommer jag nog aldrig att sluta med.
Så det var inte besvikelsen efter finalförlusten?
- Nej... det ska faktiskt bli kul att se det nya AIK!
- Visst var det tungt med förlusten, det var ju lite en chans för oss äldre att ta ett andra guld, ja inte bara oss äldre, utan med det här laget och den stomme vi haft ganska länge nu.
- Det händer ju en del över några år. När jag kom till AIK fanns en grundstomme, som varit aktiva och spelat i flera år, av dom finns inte många kvar nu (Henke blir nästan nostalgisk och tänker högt: Gunnarzon, Fröberg, Gurra, Pelle...), det fanns många och många var också starka ledarfigurer... sen har det ju kommit spelare under årens lopp som tagit över med bravur och så kommer det alltid att vara. Det går i cykler, några försvinner, andra kommer och gruppen förändras lite men anpassar sig och funkar.
- Nu ska man satsa på de unga, som t ex Stoffe (Svanberg), som jag tror mycket på men det finns flera med ledaregenskaper, och låta dom ta över.
Vi kommer in på finalförlängningen och straffavgörandet och Henke kopplar direkt till Champions League-finalen kvällen innan. Han är mycket tydlig med att han, som många andra t ex jag, tycker det är ett ovärdigt slut på en stor final. Naturligtvis ska man spela tills ett avgörande faller. Förr eller senare gör det det. Förmodligen dessutom snabbare i innebandy än i fotboll! Hur ofta är en hel innebandyperiod mållös? Vi är också överens om att det inte bara är av godo med TV:s allt större inflytande över när och hur matcher ska spelas. Ekonomin styr mer och mer över även de "fattigare" sporterna.
Ditt bästa minne under alla dessa år?
- Det är SM-guldet! Jag kan berätta hur jag laddade upp inför finalen. Jag hade ju spelat i flera lag i Elitserien innan jag kom till AIK, bl a Fornudden. Sen skulle vi i AIK möta Balrog i SM-finalen och det var stort bara det att spela SM-final på Hovet. Det var ju en helt annan typ av arena än dom vi normalt spelade i. Vi förlorade och det kändes tungt. Fast Balrog hade ju varit i final året innan och förlorat, så det var väl deras tur nu då. Året därpå var det Warberg i finalen och vi förlorade. "Torsk nu med och vi kommer aldrig att vinna guldet", så kände jag. Jag tror inte folk och fans förstår hur tungt det var. Det kändes så onödigt, som att vi gav bort ett SM-tecken. Det blev ju en SM-final även det tredje året i rad. Det var förresten riktigt nära att jag lade av efter Warbergsförlusten, mycket p gr a omständigheterna. Vi hade fått barn, gift oss och flyttat in i ett nytt hus, ja det var så mycket viktigt runt omkring. Så när jag ändå fortsatte, så körde jag stenhårt från försäsongens start och hela vägen. Jag ville verkligen vinna. Bruno var ny tränare. Ja, ni minns ju hur det var... struligt på många sätt, tränarbyten och de flesta trodde väl att det var kört för säsongen. Sen tog vi oss samman, klarade slutspel trots allt strul och gick hela vägen. Det kändes stort, inte bara för guldet utan för allt vi ändå gått igenom på vägen dit.
- När jag stod där med ett efterlängtat SM-guld och den känsla det gav att ta på sig guldtröjan, var det faktiskt Ray Bourke jag tänkte på! Han var väl 44 år, hade spelat hockey hela livet och nu fick han guldet. Jag förstod att min känsla bara var ett uns av vad han kände då.
-Det var en lättnad att vinna den finalen och sen kände jag inte det där riktiga suget... det var bara sjukt skönt.
- Ett annat starkt minne var VM-finalen 2002. Det tryck som den finska publiken skapade i den matchen var makalöst, vi spelade på färre mannar i finalen, jag var bänkad, men upplevelsen var otroligt mäktig. En sjuk känsla. Det var ju en häftig stämning i Globen 2006, men det går inte att jämföra med Finland 2002. Det är få förunnat att få uppleva något sådant.
Har du någon/några favoritmedspelare under dina många innebandyår?
- Jag har ju spelat med flera olika backpartners, kanske mest med Fischer. Jag spelade ju med honom i yngre år, som center också! Det har alltid funkat bra med Fischer, men jag hade några jättebra år med Koffe (Kranberg) också. Förutom dom då, så var det ju några år med Pelle (Svensson)-Gurra (Ericsson)-Conny (Vesterlund). Och de åren var kanske den roligaste tiden.. allt gick som på ett band... man visste precis vad alla skulle göra i varje moment. Det fanns nästan inte en centimeter på banan, som folk inte visste var de skulle stå, när vi hade bollen. Jag har mina medspelare att tacka för mycket.. skickliga passningsspelare som Pelle och Conny som gjorde att man kunde vara med i det offensiva spelet. Sammansättningen av den femman var helt genial. När Pelle sen slutade, så föll det ju lite... det blev en annan typ av spel. Det känns lite orätttvist att bara nämna en fem, sex spelare bland alla de enormt bra spelare man spelat med och mött, men det blir ändå de man spelat mycket och tätt med.
Jag har i några år gjort intervjuer med de nya spelarna och de har alla sagt att de känt sig välkomna och accepterade. Det är naturligtvis en styrka för ett lag när det är så?
- Ja, absolut. Att komma till AIK... det är alltid lite nervöst att byta klubb... men att komma till AIK är speciellt. Det är en storklubb, det skrivs om AIK, det finns enorma förväntningar och det vet man som ny. Och det är väl ganska naturligt, att vi som levt med det här och vet hur det är, visar att de nya är välkomna till oss. Sen är det ju upp till dem att visa att de hör hit. För spelare som kommer från andra orter, t ex Varberg då, de har inte samma problem. Stockholm är en storstad, det finns massor av sporter som konkurrerar om publiken, det finns t o m flera storsporter inom samma klubb. Så är det ju inte ute i landet. Och det har ju funnits enstaka spelare som inte passat in. Inte för att det varit fel på dem, men att de inte förstått och orkat med skillnaden mellan en storstadsklubb och den mer skyddade småstadsklubben. Sen är det ju också så att man måste ha ett visst ego för att lyckas, men ändå aldrig sätta sig själv före laget.
Om du jämför den kommande truppen 2008/09, så långt den är klar, med den du lämnar?
- Nu har ju Uffe (Hallstensson) varit här ett år. Han är oerhört kunnig och har många idéer. Det första året hade han ett "färdigt" lag och kunde inte förändra eller få in de idéer han faktiskt har. Nu blir det några förändringar, han känner och är etablerad i klubben och kan gå vidare med sitt bygge på ett annat sätt än förra året. Nu vet han förutsättningarna och kan börja plantera alla sina idéer.
- Jag borde nog säga att jag inte tror på guld i år, fast jag tror att chanserna är goda, men jag hoppas att Uffe får tid att jobba långsiktigt och plantera och utveckla de idéer han har och kan förmedla. På sikt skulle det ge klubben oerhört mycket, men kanske också minska chansen till ett guld i år.
-Jag tror att innebandyn håller på att förändras. De nya och yngre lagen har insett att för att slå de etablerade storheterna måste man spela på chans i högre grad än vad som varit vanligt och de börjar alltmer att göra det. Det spelet gör också att spelarna måste vara starkare fysiskt för att orka och hinna med i förflyttningarna och vi är på väg dit. Jag hoppas att AIK ska kunna hänga med i utvecklingen och jag tror på det. Det kommer nog att bli mindre låsta positioner och ett friare spel i innebandyn framöver.
- Jag hoppas också, inte minst med tanke på vad jag nyss sa,, att de yngre spelarna i truppen verkligen får chansen till spel i Elitserien.
En framtida tränarkarriär, känns det aktuellt?
- Nej, det gör det inte. Dels har jag ett bra och kul jobb, men också för att det nog skulle passa mig bättre att jobba med individuell utveckling i så fall.
- Jag tycker att innebandyn - inte minst förbundet- borde bli bättre på att sälja sig och planera framåt. I dag är det så att det kostar, rent ekonomiskt, mycket att spela i t ex landslaget. Här borde förbundet planera framåt, kontakta arbetsgivarna för t ex tilltänkta VM-spelare, tala om att det här innebär så här mycket frånvaro och att det faktiskt kan ge PR och goodwill till företagen. Det här skulle ju underlätta mycket för aktiva i alla sporter, där du inte är anställd för att spela eller idrotta.
- Nej inget tränarjobb för mig... nu ska jag bara koppla av och sitta på läktaren och njuta. Fast... det kanske vore kul med en veteranmatch i pausen.....!
Tror du att det kommer det att bli möjligt att leva på sitt innebandyspel i framtiden?
- Jaaa... jag både tror och hoppas att möjligheten finns, men jag tror att det kan ta sin tid. Det tog många år innan fotboll och ishockey kom så långt i Sverige. Det handlar nog också om en generationsväxling, inte bara bland spelarna utan också ledare och inte minst de som bestämmer i förbundet.
- Ett måste för sportens utveckling är också att vi får fotfäste i flera länder. Konkurrens och bredd gynnar alltid en sport och gör att den både växer och utvecklas. Möjligheten är ju av naturliga skäl större för inne- än isbandyn!
Tack Henke och njut av din ökade lediga tid och vet att vi är många som kommer att känna saknad !
Bappe
Henrik Lorendahl har en lång innnebandybakgrund. Karriären startade i Grimsta AIK/Väsby IF och gick sedan via Järfälla IBK, Fornudden IB till AIK, dit han anlände inför säsongen 2000/-01. Där har han stannat och blivit en klippa utom under säsongen 06/07, när han gjorde en sejour i Grasshoppers Club Zürich.
Han har vunnit allt som finns att vinna, ja, så när som på Ligacupen som ju spelades för första gången den gångna säsongen.
Henke har intervjuats ett antal gånger, har varit matchens profil regelbundet och alltid varit ett oerhört tacksamt intervjuobjekt. Öppen. tydlig och orädd, är alltid intensiv och har både humor och självinsikt. Möjligen har han en tendens att underskatta sig själv och sin betydelse för laget. På planen kan han verka förledande cool, men när man pratar med honom är det intensiteten och den absoluta koncentrationen man minns. Han ställer också gärna upp för en tack- och avskedsintervju, när vi lyckats hitta en tid då bägge kan.
Första frågan blir naturligtvis, när bestämde du dig för att "nu är det nog".
- Det var ganska tidigt... i december hade jag ett avstämningssamtal med Lasse (Granqvist) och då tog jag upp det, fast egentligen bestämde jag mig den dag jag visste att vi skulle få vårt andra barn. Då kände jag att nu är det dags för famlijen att inte hela tiden få stå tillbaka... man vill ju inte hela tiden spela på lånad tid liksom, det är ju så det är. Det är ju så i Innebandyn, som ju inte är ett heltidsjobb, annat får stå tillbaka. Men nu har det varit så länge nog. Ville, vär äldsta, är så pass stor nu, så det skulle kunna gå, men det är de två första åren som är tyngst och mest bundna och nu ska jag kunna delta mer. Dessutom bytte jag jobb, när vi kom tillbaka från Schweiz, jag gick från teknik till sälj och för mig var det ett stort steg att ta och det kräver också sin tid. som jag ju inte alltid haft.
- Fast det ska ju sägas, att innebandyn är inte något jag ångrar, inte ett dugg, så när som familjen är det det bästa som hänt mig, helt klart.
Ingen nedvarvning på lägre nivå då?
- Njaaa... vi har snackat lite om det och varit på gång ute i Väsby då... med en massa kompisar jag spelat med under åren, men det funkade inte riktigt... vi blev för få helt enkelt... det kostar ju lite att starta ett lag... både tid och pengar. Däremot kommer jag nog att träna lite under försäsongen.. för konditionen och hälsan då... med AIK och kanske Grimsta AIK, som avtåndsmässigt passar bra (Henke har kontoret i Sundbyberg)... i alla fall fram till augusti/september, då vi väntar nästa barn... fast träna kommer jag nog aldrig att sluta med.
Så det var inte besvikelsen efter finalförlusten?
- Nej... det ska faktiskt bli kul att se det nya AIK!
- Visst var det tungt med förlusten, det var ju lite en chans för oss äldre att ta ett andra guld, ja inte bara oss äldre, utan med det här laget och den stomme vi haft ganska länge nu.
- Det händer ju en del över några år. När jag kom till AIK fanns en grundstomme, som varit aktiva och spelat i flera år, av dom finns inte många kvar nu (Henke blir nästan nostalgisk och tänker högt: Gunnarzon, Fröberg, Gurra, Pelle...), det fanns många och många var också starka ledarfigurer... sen har det ju kommit spelare under årens lopp som tagit över med bravur och så kommer det alltid att vara. Det går i cykler, några försvinner, andra kommer och gruppen förändras lite men anpassar sig och funkar.
- Nu ska man satsa på de unga, som t ex Stoffe (Svanberg), som jag tror mycket på men det finns flera med ledaregenskaper, och låta dom ta över.
Vi kommer in på finalförlängningen och straffavgörandet och Henke kopplar direkt till Champions League-finalen kvällen innan. Han är mycket tydlig med att han, som många andra t ex jag, tycker det är ett ovärdigt slut på en stor final. Naturligtvis ska man spela tills ett avgörande faller. Förr eller senare gör det det. Förmodligen dessutom snabbare i innebandy än i fotboll! Hur ofta är en hel innebandyperiod mållös? Vi är också överens om att det inte bara är av godo med TV:s allt större inflytande över när och hur matcher ska spelas. Ekonomin styr mer och mer över även de "fattigare" sporterna.
Ditt bästa minne under alla dessa år?
- Det är SM-guldet! Jag kan berätta hur jag laddade upp inför finalen. Jag hade ju spelat i flera lag i Elitserien innan jag kom till AIK, bl a Fornudden. Sen skulle vi i AIK möta Balrog i SM-finalen och det var stort bara det att spela SM-final på Hovet. Det var ju en helt annan typ av arena än dom vi normalt spelade i. Vi förlorade och det kändes tungt. Fast Balrog hade ju varit i final året innan och förlorat, så det var väl deras tur nu då. Året därpå var det Warberg i finalen och vi förlorade. "Torsk nu med och vi kommer aldrig att vinna guldet", så kände jag. Jag tror inte folk och fans förstår hur tungt det var. Det kändes så onödigt, som att vi gav bort ett SM-tecken. Det blev ju en SM-final även det tredje året i rad. Det var förresten riktigt nära att jag lade av efter Warbergsförlusten, mycket p gr a omständigheterna. Vi hade fått barn, gift oss och flyttat in i ett nytt hus, ja det var så mycket viktigt runt omkring. Så när jag ändå fortsatte, så körde jag stenhårt från försäsongens start och hela vägen. Jag ville verkligen vinna. Bruno var ny tränare. Ja, ni minns ju hur det var... struligt på många sätt, tränarbyten och de flesta trodde väl att det var kört för säsongen. Sen tog vi oss samman, klarade slutspel trots allt strul och gick hela vägen. Det kändes stort, inte bara för guldet utan för allt vi ändå gått igenom på vägen dit.
- När jag stod där med ett efterlängtat SM-guld och den känsla det gav att ta på sig guldtröjan, var det faktiskt Ray Bourke jag tänkte på! Han var väl 44 år, hade spelat hockey hela livet och nu fick han guldet. Jag förstod att min känsla bara var ett uns av vad han kände då.
-Det var en lättnad att vinna den finalen och sen kände jag inte det där riktiga suget... det var bara sjukt skönt.
- Ett annat starkt minne var VM-finalen 2002. Det tryck som den finska publiken skapade i den matchen var makalöst, vi spelade på färre mannar i finalen, jag var bänkad, men upplevelsen var otroligt mäktig. En sjuk känsla. Det var ju en häftig stämning i Globen 2006, men det går inte att jämföra med Finland 2002. Det är få förunnat att få uppleva något sådant.
Har du någon/några favoritmedspelare under dina många innebandyår?
- Jag har ju spelat med flera olika backpartners, kanske mest med Fischer. Jag spelade ju med honom i yngre år, som center också! Det har alltid funkat bra med Fischer, men jag hade några jättebra år med Koffe (Kranberg) också. Förutom dom då, så var det ju några år med Pelle (Svensson)-Gurra (Ericsson)-Conny (Vesterlund). Och de åren var kanske den roligaste tiden.. allt gick som på ett band... man visste precis vad alla skulle göra i varje moment. Det fanns nästan inte en centimeter på banan, som folk inte visste var de skulle stå, när vi hade bollen. Jag har mina medspelare att tacka för mycket.. skickliga passningsspelare som Pelle och Conny som gjorde att man kunde vara med i det offensiva spelet. Sammansättningen av den femman var helt genial. När Pelle sen slutade, så föll det ju lite... det blev en annan typ av spel. Det känns lite orätttvist att bara nämna en fem, sex spelare bland alla de enormt bra spelare man spelat med och mött, men det blir ändå de man spelat mycket och tätt med.
Jag har i några år gjort intervjuer med de nya spelarna och de har alla sagt att de känt sig välkomna och accepterade. Det är naturligtvis en styrka för ett lag när det är så?
- Ja, absolut. Att komma till AIK... det är alltid lite nervöst att byta klubb... men att komma till AIK är speciellt. Det är en storklubb, det skrivs om AIK, det finns enorma förväntningar och det vet man som ny. Och det är väl ganska naturligt, att vi som levt med det här och vet hur det är, visar att de nya är välkomna till oss. Sen är det ju upp till dem att visa att de hör hit. För spelare som kommer från andra orter, t ex Varberg då, de har inte samma problem. Stockholm är en storstad, det finns massor av sporter som konkurrerar om publiken, det finns t o m flera storsporter inom samma klubb. Så är det ju inte ute i landet. Och det har ju funnits enstaka spelare som inte passat in. Inte för att det varit fel på dem, men att de inte förstått och orkat med skillnaden mellan en storstadsklubb och den mer skyddade småstadsklubben. Sen är det ju också så att man måste ha ett visst ego för att lyckas, men ändå aldrig sätta sig själv före laget.
Om du jämför den kommande truppen 2008/09, så långt den är klar, med den du lämnar?
- Nu har ju Uffe (Hallstensson) varit här ett år. Han är oerhört kunnig och har många idéer. Det första året hade han ett "färdigt" lag och kunde inte förändra eller få in de idéer han faktiskt har. Nu blir det några förändringar, han känner och är etablerad i klubben och kan gå vidare med sitt bygge på ett annat sätt än förra året. Nu vet han förutsättningarna och kan börja plantera alla sina idéer.
- Jag borde nog säga att jag inte tror på guld i år, fast jag tror att chanserna är goda, men jag hoppas att Uffe får tid att jobba långsiktigt och plantera och utveckla de idéer han har och kan förmedla. På sikt skulle det ge klubben oerhört mycket, men kanske också minska chansen till ett guld i år.
-Jag tror att innebandyn håller på att förändras. De nya och yngre lagen har insett att för att slå de etablerade storheterna måste man spela på chans i högre grad än vad som varit vanligt och de börjar alltmer att göra det. Det spelet gör också att spelarna måste vara starkare fysiskt för att orka och hinna med i förflyttningarna och vi är på väg dit. Jag hoppas att AIK ska kunna hänga med i utvecklingen och jag tror på det. Det kommer nog att bli mindre låsta positioner och ett friare spel i innebandyn framöver.
- Jag hoppas också, inte minst med tanke på vad jag nyss sa,, att de yngre spelarna i truppen verkligen får chansen till spel i Elitserien.
En framtida tränarkarriär, känns det aktuellt?
- Nej, det gör det inte. Dels har jag ett bra och kul jobb, men också för att det nog skulle passa mig bättre att jobba med individuell utveckling i så fall.
- Jag tycker att innebandyn - inte minst förbundet- borde bli bättre på att sälja sig och planera framåt. I dag är det så att det kostar, rent ekonomiskt, mycket att spela i t ex landslaget. Här borde förbundet planera framåt, kontakta arbetsgivarna för t ex tilltänkta VM-spelare, tala om att det här innebär så här mycket frånvaro och att det faktiskt kan ge PR och goodwill till företagen. Det här skulle ju underlätta mycket för aktiva i alla sporter, där du inte är anställd för att spela eller idrotta.
- Nej inget tränarjobb för mig... nu ska jag bara koppla av och sitta på läktaren och njuta. Fast... det kanske vore kul med en veteranmatch i pausen.....!
Tror du att det kommer det att bli möjligt att leva på sitt innebandyspel i framtiden?
- Jaaa... jag både tror och hoppas att möjligheten finns, men jag tror att det kan ta sin tid. Det tog många år innan fotboll och ishockey kom så långt i Sverige. Det handlar nog också om en generationsväxling, inte bara bland spelarna utan också ledare och inte minst de som bestämmer i förbundet.
- Ett måste för sportens utveckling är också att vi får fotfäste i flera länder. Konkurrens och bredd gynnar alltid en sport och gör att den både växer och utvecklas. Möjligheten är ju av naturliga skäl större för inne- än isbandyn!
Tack Henke och njut av din ökade lediga tid och vet att vi är många som kommer att känna saknad !
Bappe
Kommentarer
Trackback
