Bappes svartgula blogg

.. eller hur man nu ska tolka matchen mot IFK Göteborg. Egentligen gäller väl den funderingen för bägge lagen. Göteborg ligger bättre till i serietabellen, men är å andra sidan regerande svenska mästare.

Ingen tode förneka att säsongen så här långt har gett en samre utdelning än vad både vi och Blåvitt förväntat oss.

Söndagens match var väl, spelmässigt, ett litet fall framåt för bägge lagen och jämfört med många andra allsvenska matcher man sett i år, var den en riktigt hygglig kvallitet.

Nu lämnar jag Göteborg och försöker tyda det jag tyckte mig kunna läsa ut i söndagsmatchen.

Tomi Maanoja torde ha tagit den röll som förstemålvakt, som han uttryckligen sagt sig sikta på. Han är ung och det syns ibland, när han blir lite för snabb och ivrig i sina reaktioner. Ändå känns han både tryggare och stabilare än våra två övriga allsvenska målvakter under säsongen. Det såg ut som om försvaret i övrigt också har den känslan eftersom de i mycket högre grad tordes lämna över straffområdet till Tomis självklara dominans. Bågge mittbackarna var vid några tillfällen högre upp samtidigt än jag kan minnas från tidigare matcher i år. Det fungerade utmärkt.

Det mest överraskande var annars att bägge u21-spelarna, ställdes utanför startelvan. Ja, Pierre Bengtsson satt inte ens på bänken. Å andra sidan har bägge tidigare under året visat att de håller en hög klass och klarar spel på allsvensk toppnivå.

Patrik Bojent fick en nästan katastrofal start i matchen med tre svåra missar/felbedömningar de första 10-12 minuterna. Dessbättre tog han tag i nerverna(?) och spelet och blev stabilare under matchens gång. Pierre Bengtsson känns ändå som ett säkrare och mer utvecklingsbart alternativ.

Walid Atta blev väl matchens överraskning och trots Kenny Paveys insats och kampvilja, var Walid för mig planens gigant i denna match. Stark i brytningarna, bar passningar och en teknik och elegans, som få mittbackar har. Sen kan jag ändå tycka att honom borde vi använda på det defensiva mittfältet i stället! Det borde ge honom fler tillfällen att använda också sin konstruktiva talang och sida.2009, kanske?

Kul att se Markus Jonsson tillbaks på allvar, nästan i den form han var före den olyckssaliga Sydamerikaturnén med blågult.

Det gjorde ont, när Bojam Djordjic fick bryta matchen efter en kvart och änu värre när man fick veta hur illa det var. Avsliten hälsena! Välkommen tillbaka nästa år Bojan, men ta det försiktigt under konvalescensen.

Pavey utsågs till matchens lirare och med hans energi coh kampvilja, känns det aldrig helt fel.

Mats Rubarth var pigg och spelsugen under den första halvlekn, lite för ivrig ibland. Man undrar om detta inte blir sista säsongen i allsvemskan för honom, liksom kanske för hans gamla vapenbroder från Örebrotiden, Daniel Tjernström. Fast kanske kan en lång mörk vinter få dem att längta till Råsunda framåt senvintern.

Kevin Walker får mer och mer speltid och gör det bra. Även han blir ibland lite för ivrig och gör en och annan väl snabb bedömning. Men visst är det en kvalitetsspelare på gång.

Vi var många som gladdes över Gabi Özkans återkomst. Han bjöd också på både tempo, spelglädje och förmåga. Hoppas nu bara att hans tunga skadeperiod är över för gott!

Ivan Obolo och Miran Burgic på topp. Ja, i en kvart alltså. Efter Bojans skada fick Obolo gå ner på mittfältet igen och gjorde det, som vanligt, bra. Jag tycker det är tveksamt om vi, denna säsong, har råd att ha honom på topp. Det finns inte riktigt någon annan med samma totala överblick som Obolo, vilket höjer vårt mittfält en nivå, när han dra tillbaka.

Miran Burgic har inte turen med sig vid avsluten, men börjar alltmer likna Miran före skadan och nästa år bör ta en gjuten plats i startelvan.

CH Jagne är snabb och svårbevakad. Ibland lite för snabb både för sig själv och medspelare men tiden talar för honom.

Daniel Mendes kom in sista kvarten och hade så när blivit delaktig i ett segermål. Många klagar på Mendes och glömmer att han väl är vår effektivaste målgörare sett till mål per speltid.

Det var länge sen vi fram till sista kvarten hade en startelva med bara en spelare från Syd-Amerika, dessutom egentligen den enda utan nordisk anknytning eller lång hemvist.

Om söndagens startelva var ett försök till framtidsscenario eller tillfälligheter vet jag inte, men efter matchen kändes 2009 närmare och mer välkommet än före densamma.

Bappe Bjuggren