Reflektioner efter derbyt
Egentligen började det kännas som att "det här kommer att gå smärtfritt" redan i lördags. Då tog våra juniorer sista slutspelsplatsen på bättre målskillnad än Djurgården som låg tre poäng före oss i serien inför den sista omgången.
Ett gott omen. När lagen två dagar senare stegade in på Råsunda kändes det märkligt tryggt!
Djurgården spelade som förlorare redan från matchstart. Man ville inget, vågade inget utan verkade mer tänka på en svart framtid, som borde varit omöjlig men nu kändes nästan påtaglig.
När jag började gå på fotboll, till en början då och då, var derbyn inget självklart. Stockholms fotboll var AIK. Reymersholm hade gjort ett gästspel några år innan jag såg min första match. Djurgården dök upp ibland, Hammarby gästspelade. Nej derbyn var en raritet, småbröder lekte på mindre arenor. Allt var inte bättre förr!
Nu ät det en självklarhet med derbyn i Stockholm. Ofta sex per år, ibland bara fyra, men aldrig mindre än två. Till och med åtta har ju förekommit de senaste åren. Fast - Brommapojkarna är för mycket allas lillebror, som derby känns det klent. Delvis naturligtvis på grund av den klena egna klacken.
Det var synd om André Jeglertz på presskonferensen, han satt med tom, nästan oförstående blick. Han hade säkert sett fram mot en säsong där Järnkaminerna skulle slåss om medaljer. Han fick ett gäng osystematiska och tidviss oförstående fotbollsspelare, som, trots en hyfsat lovande start, sjunkit rätt igenom serien. De verkar inte ens själva tro på en allsvensk framtid.
Mikael Stahre vred inte runt några knivar i de öppna såren. Det behövdes inte heller. Han lät det svartgula spelet och lagets insatser vara sig själva nog.
Visst var han glad och han var det över de egna insatserna inte för motståndarnas mardröm.
Det är 15 poäng kvar att spela om. Tar vi 13 kan ingen straffa oss, men så enkelt blir det naturligtvis inte. Men vi startar slutstriden med 20% försprång. Det blir en spännade, och förhappningsvis segerrik senhöst!
Bappe Bjuggren
Ett gott omen. När lagen två dagar senare stegade in på Råsunda kändes det märkligt tryggt!
Djurgården spelade som förlorare redan från matchstart. Man ville inget, vågade inget utan verkade mer tänka på en svart framtid, som borde varit omöjlig men nu kändes nästan påtaglig.
När jag började gå på fotboll, till en början då och då, var derbyn inget självklart. Stockholms fotboll var AIK. Reymersholm hade gjort ett gästspel några år innan jag såg min första match. Djurgården dök upp ibland, Hammarby gästspelade. Nej derbyn var en raritet, småbröder lekte på mindre arenor. Allt var inte bättre förr!
Nu ät det en självklarhet med derbyn i Stockholm. Ofta sex per år, ibland bara fyra, men aldrig mindre än två. Till och med åtta har ju förekommit de senaste åren. Fast - Brommapojkarna är för mycket allas lillebror, som derby känns det klent. Delvis naturligtvis på grund av den klena egna klacken.
Det var synd om André Jeglertz på presskonferensen, han satt med tom, nästan oförstående blick. Han hade säkert sett fram mot en säsong där Järnkaminerna skulle slåss om medaljer. Han fick ett gäng osystematiska och tidviss oförstående fotbollsspelare, som, trots en hyfsat lovande start, sjunkit rätt igenom serien. De verkar inte ens själva tro på en allsvensk framtid.
Mikael Stahre vred inte runt några knivar i de öppna såren. Det behövdes inte heller. Han lät det svartgula spelet och lagets insatser vara sig själva nog.
Visst var han glad och han var det över de egna insatserna inte för motståndarnas mardröm.
Det är 15 poäng kvar att spela om. Tar vi 13 kan ingen straffa oss, men så enkelt blir det naturligtvis inte. Men vi startar slutstriden med 20% försprång. Det blir en spännade, och förhappningsvis segerrik senhöst!
Bappe Bjuggren
Kommentarer
Postat av: Anders
En liten del av mig vill faktiskt att antingen Djurgården eller Bajen klarar sig kvar. Kan bli lite väl många trista matcher nästa år. Champions League matcherna kommer iofs bli kl ;)
Trackback
